Tha Dogg Pound

Den korta versionen: det här är inte lo-fi. Men det är sjukt bra.

Den långa versionen: en gång i tiden lyssnade jssfrk ganska mycket på The Clash. På den tiden kunde han även stå i timmar och rota i gamla dammiga skivbackar efter obskyr new wave och postpunk från åttitalets första skälvande år.

Dessa två fenomen sammanstrålade i att jssfrk efter att ha lyssnat på briljanta "Lose This Skin" på sida fem av Clashs Sandinista! blev mäkta nyfiken på denne Tymon Dogg, som stod som sångare, låtskrivare och violinist på denna konstiga, makalösa låt (som dessutom alla andra verkade sky som pesten, vilket ytterligare bidrog till hans entusiasm). En dag fann han så, bland allt damm i en skivbutik vid Odenplan, ett ALBUM med Tymon Dogg. Han pungade ut en hel tia och kuskade hem för att lyssna på sitt nyförvärv.

Skivan var... sådär. Väldigt konstig, det var en gubbe som spelade tablas och en annan som spelade skeleton drum kit, och så några syntar, massor med fiol och Tymons bisarra stämma. Halvt olyssningsbart således, men en låt etsade sig fast: "Locks & Bolts & Hinges", en snabb, fioldriven, ytterligt svängig låt om hur rädda folk är om sina jävla grejer som de ändå inte behöver (ett tema som mycket tilltalade den redan då socialt engagerade jssfrk).

Sju år senare: jssfrk har under åren, med ojämna mellanrum, plockat fram Tymons gamla skiva, men tycker för varje gång att det är litet jobbigare med vinyl, och tycker dessutom att det är synd och skam att låtarna han lyssnar på inte registreras på last.fm. Han gör därför ett halvhjärtat försök att hitta "Locks & Bolts & Hinges" på nätet. Döm om hans förvåning när han upptäcker nån tjomme lagt upp Tymon Doggs SAMLADE PRODUKTION på eSnips.

Handlingskraftig som han är tankar jssfrk ned alltsammans; det mesta är fortfarande... sådär, men somligt är, banne honom, inte sådär! Han får även veta att Tymon Dogg en gång i tiden, på 1960-talet, innan han träffade Joe Strummer, kallade sig Timon, hängde med The Moody Blues och spelade in fantastiska små psych-folk-bagateller (jssfrk är väldigt svag för psych-folk-bagateller).

Nu är jssfrk en något lyckligare mänska.

Timon "And Now She Says She's Young" (1970)
Tymon Dogg "Locks & Bolts & Hinges" (1982)
The Clash "Lose This Skin" (1980)

King Kong shoutouts

Alltså, Club King Kong är för jävla mäktiga. Inte nog med att de har den goda smaken att boka mig, alla mina vänner och alla som jag känner, de övriga bokningarna håller också vanligtvis sjukt hög klass. Förra året bokades bl.a. de fabulösa Javelins (som numera heter The Faintest Ideas) och Everyday Sensations, thehelpmeplease och Spring Factory etc. etc., och jag hann själv med att spela där två gånger. Igår var det första kvällen för året, och på scen stod makalösa Shiney Friend samt Utah Rangers, som jag aldrig tidigare hört talas om. SF var riktigt jävla bra, och Utah Rangers visade sig låta ungefär som ett Salty Pirates med trummaskin, eller som ett uppdaterat Brainpool eller... jaja, bra i alla fall. Props till King Kong crew! Synd bara att det blir så inihelvitti trångt i lokalen och att det tar en kvart att beställa öl, men hey!

En massa Utah Rangers att ladda ned
En massa Shiney Friend att ladda ned

Räkna med Chris

Om du behöver nånstans att sova i närheten av Bloomington, Indiana, så vet du numera vem du ska ringa. Ghost Mice är verkligen så fruktansvärt jävla överbra, och den här låten, på samma tema som Mountain Goats-favoriten "Color in Your Cheeks", är nog tamefan bästa låten. Jag blir helt jävla tokrörd varje gång jag hör den. Innerlig är ett ord som dagens ungdom bör lära sig. Slå upp det, vetja!

Ghost Mice "You Can Count on Me"

My Mean Magpie part 23

Tack vare den gudomlige Albin fortsätter jag mitt rumsterande på archive.org efter mäktig lo-fi. My Mean Magpie är ju helt klart ett bolag att räkna med: Toys for Elliot, 5MP, The Tidbits, Georgia ... listan tycks kunna bli hur lång som helst!

Senast i raden är Wendal, ett band som jag som vanligt vet squat om. Men jävlar vad jag gillar det! Bonus för Tolkien-referenser i låten jag valt för idag:

Wendal "The Mines of Moria"

Swamp Thing

Åh Jeff. Det här är nog bland det mäktigaste du gjort. Serietidningsromantiker som jag är kan jag inte göra annat än att älska den här nydanande Schwervon!-covern ... Där Schwervon! nöjer sig med att ha gjort en röjig och kul rocklåt har Jeffrey skalat ned den till någon slags muzak-sörja med congas och elände där han stream-of-consciousness-mumlar om hur konstigt och jobbigt det är att vakna upp i träsket förvandlad till ett träskmonster - "Where am I? WHAT am I?" - allt medan kören med vän stämma sjunger "refrängen" med jämna mellanrum. Så ini helvete bra!

Jeff Lewis and the Meteorites "Swamp Thing"

Blogga aldrig full // Live-lofi

Haha, rolig post den förra. Jag hade roligt på Debaser i fredags, trots att det brasilianska electroclash-bandet var riktigt lökigt. Det tråkigaste som hände var när jag ville gå ut och röka och ingen ville följa med, och att någon tagit min plats när jag kom tillbaka. Jag tar härmed högtidligen tillbaka militärattacken på debban. Men det är fortfarande en go låt de knåpat ihop, Defiance, Ohio.

Jag hittade en rolig samling på archive.org, där ett antal coola artister gör varsin live-låt för radioshowen "Wired for Sound". Bäst just nu är Sufjan Stevens låt, som jag inte vet vad den heter eftersom låtarna inte har några andra titlar än datumet då de spelades in. Funkigt och svängigt med en lyxig banjo (?) i förgrunden.

Sufjan Stevens-låten

Moldy Peaches gör en stompig och bra version av "Lazy Confessions" också.

Defiance!! Defiance!! Defiance!!

De sex första orden i den här låten beskriver på ett sällsamt mäktigt sätt hur jag vill behandla världen: som den behandlar mig.

Allt hat i världen bör kanaliseras till vettighet, men helvetet i döden; Debaser är ett djävulskt näste. Tänk er de sex första orden i låten, på Debaser. Mumma.

Defiance, Ohio "Tanks Tanks Tanks"