Stadsmissionen sure is the place to find bortglömd svensk lo-fi

För några dagar sedan tog jag och Sara en promenad längs Årstaviken; målet var Stadsmissionen Liljeholmen. Det är roligt med Stadsmissionen, det finns så jävla många fula möbler, och man tröttnar aldrig på skämtet "Åh den där skulle passa bra i hörnet" om en fåtölj i rosalila krossad sammet och teak. Dessutom har de en massa konstiga skivor och böcker; man kan alltid vara säker på att fynda något, även om man aldrig hittar det man letar efter. Så också den här gången. Jag hittade Alf Henriksons Antikens historier för 10:-, ett grekisk-svenskt nytestamentligt handlexikon från 1855 (!) för 30:-, Transformers 1/89 för 2:-, och sist men inte minst,

SIDESHOW BOB "BORED BEYOND BELIEF EP"

1. Fallow Me Down
2. Mainstream Whore
3. Heavy Metal Loser
4. Stuck

För er som inte visste det var Sideshow Bob Gustaf Kjellvanders band när han var c:a tolv år gammal i mitten/slutet av nittiotalet. Jag vill minnas att jag och Jerker såg dem spela på Emmabodafestivalen anno 1998; förmodligen tyckte vi att de var jävligt bra.

"Bored Beyond Belief" är bandets första skiva, och släpptes av Emmabodafestivalens eget skivbolag Absurd Records, med skivnummer Absurd 1 år 1997. Skivan är i ärlighetens namn rätt lökig, men några sköna Sebadoh-ilningar längs ryggraden får jag ändå, om det inte är så att jag blandar ihop nostalgi och Sebadoh. Hursomhelst ser jag det som något av en kulturgärning att posta skivan i dess helhet här.

PS. Det finns en rolig anekdot om Sideshow Bob som säkert inte är sann, men det gör den ju inte mindre rolig. Det fanns tydligen ett annat band med samma namn i USA; när vårt Sideshow Bob fick veta det skickade de ett argt brev till det andra Sideshow Bob, där de skrev att de minsann hade hetat Sideshow Bob sedan 1986 och att de skulle stämma brallerna av jänkarna om de inte bytte namn. Amerikanerna blev givetvis skitskraja och bytte.

1986 var Gustaf Kjellvander sex år gammal.

The Jari H. Midsummer Special

Jari H. (nej, inte Haapalainen) är en kompis till mig som gjort jävligt många fina bitar. Tyvärr lever han upp till rockmyten litet väl mycket, med allt vad detta innebär av alkohol och annat ohälsosamt, vilket ibland får honom att hamna i trubbel. Men nu är det hans musik som skall avhandlas.

Jari spelade i ett band vid namn Cone Whaley tillsammans med bl.a. Jonas J., som sedermera blev känd som thehelpmeplease, och några som senare blev en del av internationellt firade tråkrockbandet Mando Diao. Ifrån Cone Whaley-tiden har jag bara hört en låt, som heter "Feathers" och är asabra.

Som soloartist går Jari under namnet PseudoPlotinos, en sammanslagning av de grekiska filosoferna Plotinos och Pseudo-Longinos. Han har även spelat i den magnifikt betitlade duon Lo-Fi for Dummies, tillsammans med Martin som även han gör sologrejer som Morgan Train.

Jari är nog den bästa artisten jag känner. I love you, Jari!

PseudoPlotinos "The Big Fuck You Song"
PseudoPlotinos "Captain Canada"
PseudoPlotinos "Burning Fields"

Lo-Fi for Dummies "Aliens!"
Cone Whaley "Feathers" (live acoustic)

Prewar Yardsale

NB! Eftersom jag har en smula idétorka, och eftersom jag verkligen gillar Prewar Yardsale, samplar jag en text som jag skrev här i höstas.


Name: Prewar Yardsale
Line-up:
Mike Rechner - vocals & guitar
Dina Levy - vocals, tin can, vegetable crisper, tambourine

Prewar Yardsale är en duo från New York. De spelar bluesrock med endast gitarr och "trummor". Första låten på deras skiva "Lowdown" från 2000 heter "Elevated Platform Stand" och är fjorton minuter lång.

Jag borde rimligen avsky Prewar Yardsale.
Jag avgudar Prewar Yardsale.

Om vi går tillbaka till "Elevated Platform Stand". Låten inleds med att någon frågar Mike "What's this called, Mike?" Efter ungefär femton sekunder och ett kort "Err" svarar Mike "This is an elevated platform stand". Därefter gnisslar låten igång med en primitiv gitarr och monotona kakburkstrummor. Det går inte fort, det svänger inte, det finns nästan inte några melodier. Bara en slarvig gitarr med smutsigt ljud, en sparsmakad och otajt uthamrad rytm, och Mikes enahanda, något snuviga röst. Och jag dör.

Det är inte så litet svårt att förklara vad som är så bra. Det kan vara Velvet Underground/Beat Happening-genen i mig som går igång, men jag gillar PWYS mycket mycket mer. Det kan vara de surrealistiska texterna ihop med monotonin som får mig totalt på fall. Lyssna bara:

Au base
Leverage gold
Au base
How low can you go?
Au base
You can go low
Au base
Support or stand alone

Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado

Au base
Down in the limbo
Au base
Ring telephone lingo
Au base
Table periodic
Au base
Element periodic

Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado
Ill ill ill ill eldorado

Au gold element base
Au gold element base
Au gold element base
Au gold element base

"OMGWTF, de sjunger ju om guld!", insåg jag efter ungefär fjorton lyssningar. Nästa fråga blir förstås "varför i helvete sjunger de om guld?!" Jag har ingen aning, men de har mig fast.

Jag har svårt att i ord klä exakt vad som är så djävulskt bra med Prewar Yardsale. Ni får lyssna själva istället.

Au Base
She's so Cool
Sun of a Sun

Statement, eller nåt

Jag hittade den här texten på den här bloggen, och tänkte att det var passande att lägga in den här också. Så att ingen tror att vi uppmuntrar till olagliga aktiviteter. Och eftersom det var fint skrivet, förutom alla trepunktare.

OK... Mp3 blogs are not about getting free music. They're about finding new music. To me, they are the new radio. Let's face it... Most of the records being put out by large record companies today SUCK. They promote their sucky albums on crappy commercial radio and hence... commercial radio SUCKS. If you find something on this site that you like, by all means, BUY THE ALBUM... Also, GO SEE BANDS LIVE... That is where they make the bulk of their money. That is all.

Med det sagt är det väl dags att ta itu med låtpostandet. Jag har fastnat i något av en Beat Happening-psykos, så det får bli Beat Happening, även om det kanske inte känns så "fräscht". Om det till äventyrs finns någon som läser detta och ännu inte hört Beat Happening så har jag i alla fall gjort en god gärning.

Beat Happening "Cast a Shadow", från "Black Candy" (K Records, 1989).

Skämtrock Galore!

Brer Brian är en skämtare av rang, något som ju alltid är illavarslande när det handlar om att göra mäktig musik som det är meningen att man skall lyssna på. Min brorsa beställde två av hans album från Olive Juice, och det mesta är faktiskt rätt eländigt. Ta titlar som "I Got Some Candy (And You Can't Have It)", eller "I'm Allergic to Beans and I'm Dominican (So What)". Inte acceptabelt.

Men även en blind höna. "Harlem '99" från den makalösa samlingsskivan "Antifolk, Volume 1" går ju inte av för hackor, och jag vill mena att de här tre låtarna är i samma klass:

Brer Brian "Letter from the Great I Am", från "Signal to Noise" (Olive Juice).
Brer Brian "I Finally Found the Love of a Lifetime (And We'll Keep on Fighting Till the End)", från "Signal to Noise" (Olive Juice).
Brer Brian "Man with the Artichoke Heart", från samlingen "That's My Antifolk".

Danielson!!

WTF? Det nya Danielson-albumet har varit ute i en månad och ingen har sagt något till mig!? Vart är världen på väg?!

Danielson "Did I Step on Your Trumpet?", Ships (Secretly Canadian, 2006)

Och som en liten bonus till er som bott i en liten röd stuga med vita knutar under det senaste decenniet, utan elektricitet, värme, vatten eller knixig kristen indierock:

Danielson Famile "Good News for the Pus Pickers"
Danielson Famile "Rallying the Dominoes"

Chapter Eight

...in which jssfrk går på fest och blir anklagad för musiknazism (sic!) när hans bror (sic!) byter Destiny's Child mot

Jonny Cohen's Love Machine "Racecar Roger"

...varpå den man, som stod för anklagelsen och som, till råga på allt elände på jorden, var iklädd typisk emo-klädsel (det vill säga svart spretig hårväxt och röd tröja under vilken dvaldes en skjorta med kragen käckt vikt över tröjan), i vredesmod låser hans vänner ute på balkongen på grund av samma händelse.

Yay world! (Se första posten.)

Vallöften

Så här tre månader innan vi skall rösta fram ett nytt parlament i vårt avlånga land tycker jag att en sång om valfiske passar. Särskilt som Phil Elverum är en sån härlig kille.


Mount Eerie "I Whale". Ensidig sjutumssingel, BlueSanct Recordings, 2005.

Etiquette

När jag och min gode vän Jerker spelade med Ghost Mice i Slätmon för några veckor sedan köpte jag spökmössens nya skiva "Europe". På skivan fanns, förutom albumspåren, ett sjuttiotal (!!) mp3:or med dem och deras kompisar. En riktig lyx-bonus alltså, med Matty Pop Chart, This Bike Is a Pipe Bomb, Paul Baribeau och många andra. Bland de allra mäktigaste banden var Etiquette, som jag av namnet och låttitlarna att döma trodde skulle vara något slamrigt riot grrrl/hc-band. Men oj, vad jag bedrog mig! Etiquette spelar i samma liga som Au Pairs, Aislers Set och Sporten är död! Sjukt bra, med andra ord.

Om någon kan hitta deras hemsida någonstans får denne gärna posta hit, jag hittar ingenting om dem förutom en liten text på plan-it-x.com där det står att bandet består av folk från The Door-Keys, som jag aldrig hört.

Etiquette "Skinned Head"
Etiquette "Bake a Fu*?ing Pie"

Kortbyxor

Jag var ute på stan idag och letade efter kortbyxor, eftersom det är så förbannat varmt ute. Alla vet ju att kortbyxor inte är något större fashion statement, men jag tänkte att jag nog kunde hitta några som jag inte såg helt mongo ut i. Det var ju svårt. Kortbyxor är inte ens särskilt korta längre. Efter vad som kändes som ett helt livs vedermödor hittade jag ett par bruna ... *infoga trumvirvel* ... CAPRI-BYXOR?!?! Ja, det är sant! Jag har köpt ett par capri-byxor! Och, som det heter:

It feels so good it must be wrong.

Bikini Kill "Capri Pants", Reject All American (Kill Rock Stars, 1996)

PROGRAMFÖRKLARING

Nej, nu jävlar. I en tidsålder full av technomusik är det dags att kasta av sig förtryckets ok. Vi finner oss inte i att stå i skymundan längre. Vi vägrar att ha tråkigt på era jävla "indie"-fester. Vi vägrar Le Sport och Cat5, Tough Alliance och The Embassy. Det är slut på technoduos från Göteborg helt enkelt! Härmed upphöjer vi lofin till norm, ja, till dogm rentav. Och lofi-bloggen är dess profet!

Och vad passar bättre som första låt i denna mp3-blogg än The Mountain Goats "The Best Ever Death Metal Band in Denton", som gett hela bloggen dess namn? Inget, så klart. Det är ju om såna som oss John Darnielle sjunger!

When you punish a person for dreaming his dream
Don't expect him to thank or forgive you
The best ever death metal band out of Denton
Will in time both outpace and outlive you
Hail Satan!

You tell'em, John!

The Mountain Goats "The Best Ever Death Metal Band in Denton", All Hail West Texas (Emperor Jones Records, 2002)